CellRenov

The Greatest Medicine of All Is Teaching People How To Not Need It

Hem

Genom radio metrisk datering (uran-bly metoden), koldatering och genom att studera hur stjärnor bildas på andra ställen i vår galax, så har man lyckats uppskatta åldern på vår planet till ungefär 4.5 miljarder år. Via dessa metoder så har man även lyckats skapa en modell/hypotes av hur jorden, förmodligen, kom att bli till. Den populäraste kosmologiska hypotesen är den som lades fram av Immanuel Kant samt matematikern Pierre Simon Laplace. Nebular hypotesen, som den kom att kallas, beskriver hur stoff moln/nebulosa plattades ut till en proto-planetär skiva. På vissa håll i skivan så kom väte att anhopas för att bilda en klump med hög densitet som till slut blev så varm att gnistorna som uppstod satte igång nukleärfusionsreaktioner, och vi hade vår sol. Protoner, elektroner och alfapartiklar från solvinden puttade det kvarvarande vätet och heliumet i den proto-planetära skivan till dess yttre gränser, där de började klumpa ihop sig till planetära nebulosor som p.g.a. att det inte hade tillräcklig hög densitet eller temperatur för att genomgå fusion, istället omvandlades till de 4 stora gasiga planeterna (Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus). Molekyler i form av väte, metan, vattenånga och vätesulfid blev kvar i skivans inre regioner där små korn av stoff (huvudsakligen bestående av kisel) började kollidera med dessa. Gravitationskraften ledde till anhopningar som blev större och större tills att man fick s.k. planestimaler. De fortsatta häftiga kollisionerna mellan korn, planestimaler och sinsemellan, tillsammans med attraktionskrafterna, gjorde att vår planet bildades samt att dess omgivning blev mycket varm. Värme tillfördes ytterligare från solen och det radioaktiva sönderfallet vilket ledde till att den unga jorden hettades upp så pass mycket att bergartsmassan började smälta. De tyngre grundämnena, fr.a. nickel och järn, sjönk till botten av denna hav av magma och blev senare både kärnan och de lite lättare grundämnena blev jordmanteln. Dessa produkter/grundämnen skulle komma att bli råmaterialen för vad man idag tror var den första cellen. På 70 talet så hittade en grupp forskare s.k. hydrotermala öppningar som är meterlånga steniga skorstenar som har små porer apikalt samt i dess botten mindre fissurer varpå mineralrik vätska kunde flöda upp. Arkitekturen i dessa skorstenar skapar en slags labyrint med flertalet små porer och med ett tunt membran som avgränsar skorstenarnas inre med det som finns i havet ”där ute”. De ovannämnda grundämnena (tex järnföreningar fästa på dessa tunna membran som fungerade som katalysatorer och drivare av kemiska reaktioner) tillsammans med organisationen av dessa skorstenar tillät dessa områden att fungera som kemiska inkubatorer med förmågan att producera det förta tecknet på liv, dvs med förmågan att ta oorganiskt material och omvandla det till organisk materia. Man har simulerat denna miljö med s.k. ”bench top reactors” och lyckats producera organiska molekyler i form av ribos och deoxyribos från oorganisk materia. Precis som en fotboll som då den skjuts upp vill komma ner, så har även dessa första organiska ämnen ett kemiskt behov av att reagera med varandra (behov av att dissipera energi så att de får ett lägre totalt energistadie då de reagerar till biomassa). Ytterligare en skillnad under denna tid hade att göra med atmosfären som var mycket större. Jonosfären, atmosfärens övre skikt, hamnade i nivå med våra strålningsbälten Van Allen. Solvindens pulserande magnetiska fält inducerade i denna nivå stora strömmar som letade sig in i det kopplade jonosfären som i sin tur kopplade sig vidare till jordens metalliska kärna. Den norske fysikern Kristian Birkeland var den första att föreslå att flöden av elektriskt laddade partiklar (numera kallade Birkeland strömmar) som kom från solen kunde gå in i vår planets pol-områden. Detta föreslogs 1908 men dröjde ända till 1973 innan man hade absoluta bevis för detta. Dessa fenomen tillsammans med höghöjdsblixtar (blåa jetstrålar, röda älvor..) förde med sig elektriska laddningar till vår atmosfär, som väl där urladdades för att producera värme, uv, infraljud och andra elektromagnetiska resonanser som alla fostrade varierande kemiska aktiviteter. Det var under denna miljö och bakgrundsfrekvensen som den första protocellen, och senare dess avkommor, tros ha utvecklats. Det var även här vår biokemi och dess banor började anta form. 1920 så producerade en nederländsk mikrobiolog bevis på att det existerar en universal biokemi. Han ska ha sagt att hela vägen från en elefant ner till en smörproducerande bakterie, så är allt detsamma. Genom fylogenetisk träd-forskning och detaljerade analyser av konserverade gensegment (16s ribosomalt rna), så vet man idag att allt liv delar uråldriga biokemiska bannätverk. När vi pratar om arv så kommer det, hos de flesta, föra tankarna till DNA:t i våra cellkärnor, men det som egentligen ärvs av betydelse är fullt fungerande (förhoppningsvis) metabola nätverk, vilket är vad som tillåter avkomman att växa, reparera och slutligen reproducera. En enorm summa spenderas idag på sökandet efter annat liv någonstans i vårt universum. Det är min tro att ”det” som skiljer levande från icke levande (som må innehålla samma grundämnen och råmaterial), förmodligen är den största olösta gåtan med störst potential att göra gott för alla oss som delar denna planet. Hej! Mitt namn är Luis och jag befinner mig, efter ett längre uppehåll, i slutfasen av min läkarutbildning. Har sedan 2010 hållit på med komplementär medicin, och under dessa 15 åren så har jag hunnit vidareutbilda mig inom näringsmedicin, funktionsmedicin samt gått fristående kurser inom fysik på KTH. Har även haft möjligheten att skugga ledande doktorer inom sina respektive fält, ex. inom just funktionsmedicin (Mark Hyman i Boston 2013 innan det blev ett fenomen här i Sverige, Ayurvediska doktorer m.fl.), samt försökt hålla mig ajour genom kontinuerligt deltagande på diverse events inom ämnet, samt genom kortare besök på olika privatkliniker i Europa i syfte att bekanta mig med de senaste av terapiformer som används inom sportvärlden samt av personer med besvär av mer kronisk natur. Förmodligen där jag inhämtat mest lärdom ifrån, är från den egna resan med sjukdom. Ingenting har gett mig en sådan uppskattning för livet och en känsla av att vilja hjälpa, där jag kan, som under den tiden jag fick uppleva hur det är att först känna sig frisk, sen sjuk och sen frisk igen. Det är min önskan att vi tillsammans kan hitta grundorsakerna till dina problem och hjälpa din kropp att läka sig själv.